Idag känner jag mig tom. Hela lärarkroppen skriker av tomhet.
Det handlar om baksidan av att vara lärare. När man gör den officiella överlämningen. Lämnar över stafettpinnen till nästa lärare som står på tur. Stannar upp, pustar ut och inser att loppet är klart. Man summerar sin insats. Bra eller dålig? Har man gjort sitt bästa? Använde man rätt taktik? Gav den något resultat? Kan man förbättra något till nästa lopp?
Ibland kanske man är missnöjd med sitt lopp och då håller man tummarna att nästa löpare lyckas springa ikapp tiden man tappat efter vägen. Man kanske är supernöjd med sin insats och då hoppas man för allt i världen att nästa löpare är i lika god form som man själv och inte tappar det övertag som man lyckats springa ihop.
När eleverna officiellt inte längre är mina. När vi inte kommer vara en självklar del i varandras vardag längre. Det lämnar en känsla av tomhet. Baksidan av att vara lärare.
Dagar som denna är det tur att det finns så många bra saker med att vara just lärare. Som att veta att man kommer få ta emot massor av förväntansfulla tioåringar till hösten som är lyriska över att få börja mellanstadiet. Som man får vara med att forma och som på just sina speciella sätt kommer fylla tomheten efter de elever man just lämnat.
Det är därför lärare är lediga hela sommaren. Vi behöver tid att bearbeta alla avsked så vi kan ta till oss alla nya elever som väntar runt hörnet.
På fredag börjar mitt sommarlov och jag är övertygad om att jag kommer vara redo i augusti, men idag, just idag, skriker lärarkroppen av tomhet för de elever som jag just har lämnat.
KRAM
