För några veckor sedan stod jag och några vänner nedanför ett massivt berg.
Kände mig otroligt liten när jag tittade upp längst bergsmassivet och funderade på hur vi skulle göra för att ta oss hela vägen upp. Visste att toppen var enda alternativet, allt annat skulle vara ett misslyckande. Tvivlade lite på min förmåga men drevs av känslan av att lyckas och nå målet. Kände mig trygg, jag hade gediget sällskap.
Efter vägen kom några hinder som tvingade mig att backa och gå tillbaka för att hitta en alternativ väg. Det blev inte som den planerade rutten men en annan lösning.
Efter några tuffa veckor nådde vi tillslut toppen. Vi fick äntligen sätta fast flaggan och höja armarna och skrika ett glädjeskrik. Lättnad blandad med trötthet. Att känna att jag kan, jag gjorde det. Vi kan, vi gjorde det. Vägen har varit ny och okänd, men vi gjorde det. Nästa gång följer vi samma led, tryggare och säkrare och jag är övertygad om att vägen till toppen inte kommer kännas lika lång.
KRAM,
speciellt till mina bergsklättringsvänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar