De sista året har Ollisen önskat att få en mobil.
Snäääälla, aaaaaalla andra har en. Jag är den enda som inte har en egen mobil. Varför, varför, varför får inte jag en? Åååååhhh, ni fattar ju ingenting!
Ibland är det så otroligt svårt att vara förälder. Framför allt de gånger då hjärtat slits i tusen bitar men man tvingas fortsätta stålsätta sig eftersom man tror att det är det bästa. De gångerna skulle man snabbt kunna curla och ta den enklaste vägen. Okey då.Inte kan du vara den enda utan mobiltelefon. Klart att även du ska få en. Räcker det med en Iphone 5?
Personligen tycker jag att det är helt onödigt att vår nioåring ska ha en egen mobiltelefon. Vad ska han ha den till?
Jag vet ju var han är på veckodagarna och jag vet att skolan har telefoner som han kan låna om det skulle vara något. Lika säkert vet jag att fritids har telefon. Skulle han bryta benet på slalomträningen är jag övertygad om att tränarna skulle använda sina telefoner för att ringa hem och meddela vad som hänt. Serveras middagen fem ska han lära sig att hålla koll på klockan och komma hem i rätt tid. Inte förvänta sig en påminnelse i form av ett sms eller telefonsamtal. Går han hem till någon ska han höra av sig så vi vet var han är. Inte vänta på att vi efterlyser honom.
Jag vet var han är eftersom han berättat det. Jag vet var jag ska ringa om jag vill ha tag i honom. Jag vet var kompisar bor om jag inte skulle råka få tag i någon via telefon. Jag vet var han är.
Varför ska han då ha en mobiltelefon?
Jo, för att alla andra har.
Helt fel anledning, mig personligen.
Jag läste en intressant artikel i Dagens Nyheter för några dagar sedan. Länkar till den eftersom den handlar om barn och mobiltelefoner. Sunt förnuft av en klok mamma. http://www.dn.se/nyheter/varlden/mammans-rad-fick-bloggen-att-krascha
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar