Ett liv i misär

Vi brukar har jordens friskaste ungar på Gamla Landsvägen.

Det var förr. Innan J åkte iväg. Nu har någon utav dem haft minst en sjukdag varje vecka, sju veckor tillbaka. J har varit borta i åtta.

 

Jag har torkat spyor. Jag har suttit vaken med söner som haft ont i öronen. Jag har värmt mig på en febrig och kokhet dotter.

Jag har vaknat upp tidigt en söndagmorgon och torkat Pollyspya med en liten vit skumbit flytandes i mitten. Jag har gjort allt dessa veckor.  

 

Idag har Ollisen stannat hemma för han har mått dåligt. Under dagen fick jag hämta Fisan som spytt i vagnen på dagis när hon sov. Fick en sopsäck med på köpet innehållande kräkiga kläder och en nedspydd Voksipåse. När vi kom hem var den kräkiga dottern oförskämt pigg. Sprang runt och var gladare än någonsin. Ville äta frukt och dricka blåbärssoppa. När det var dags för middag ville hon ha blodpudding. Mums! 

 

Nu fem timmar senare kom blodpuddingen upp. I sängen. På madrassen. Självklart hade skyddsunderlägget knölat ihop sig och skyddade därmed lika med noll. 

 

När jag stod i tvättstugan och sköljde av det tidigare så vita lakanet blev det såklart stopp i diskhon av alla små blodpuddingrester som fastnade. Då spolades helt plöstligt tiden tillbaka mååååånga år. 

 

Malå. Folkets Hus. En överförfriskad vän som just kräkts i handfatet. Hon hade inte ätit blodpudding men små clementinklyftor la sig istället som ett lock i avloppet. Medan hon återhämtade sig roade jag mig med att lirka upp de små hala rackarna med en klädgalge. Med lite trix och oändligt mycket tålamod hade en nästan lika överförfriskad hjälte fixat biffen. Handfatet gick återigen att använda.  

 

Slutsats. Att handskas med spyor blir betydligt mindre äckligt om man är full. Eller håller sig ifrån blodpudding.

 

 

 

KRAM