J har kommit hem!
Att se honom stiga ut ur taxin framkallade samma känslor som när barnen föddes. Enda skillnaden är att de inte kom ut ur en taxi och att det gjorde betydligt ondare.
Dessa tre månader kan utan tvekan liknas med en lång och seg graviditet. Det gick lätt i början. Då tyckte jag att allt rullade på. Vad var problemet? Kände att jag hade oroat mig helt i onödan. Sen hände något. Över en natt blev allt mycket tyngre och jag blev trött. Jättetrött.
Såg fram emot dagen då J skulle komma hem. Hade skrivit in den i almanackan. Räknade ner dagarna. Längtade. Ett telefonsamtal och helt plötsligt flyttades bf till två veckor senare. Modet försvann och hopplösheten infann sig.
De sista veckorna gick seeeegt. Insåg snabbt att de som säger att det "bara" är två veckor kvar har aldrig varit utan sin man i tio veckor. Lika lite har man varit med barn om man säger till en höggravid kvinna att det "bara" är sex veckor kvar. Två veckor kan verkligen vara en evighet.
Sen satt det igång. Jag ville bara skrika "Ta mig ur det här! Jag ångrar mig! Gör vad som helst, bara det slutar!" Men lika väl som jag tog mig igenom tre förlossningar så tog jag mig igenom det här. Då med hjälp av barnmorskornas uppmuntrande ord och stöttning. Nu med vänner och familjen runt omkring mig.
Den här erfarenheten är långt ifrån tredje förlossningens plopp, så var det klart, utan kan mer liknas med Ollisens sega och långdragna förlopp som aldrig tycktes ta slut. Trots det blev det fler barn. Blir det fler missioner må tro? Kanske senare, i ett annat liv.
Känslan när det är över är nästintill detsamma. Man känner sig bäst i världen. Känner att man är den första någonsin som klarat av det här. Tre gånger har jag firat med det godaste fikat någonsin och en Sverigeflagga. Den här gången tog jag hunden och gick ut medan J nattade barnen. Olika erfarenheter, samma känsla.
Stolthet, lättnad och jag gjorde det!
Ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar