För 13 år sedan fick jag ett dubbeltäcke av J.
Vi var nykära, ensamma och ville vara nära varandra hela tiden.
Ett dubbeltäcke var det optimala.
Under de sista åren har antalet människor som ska rymmas under täcket utökats successivt. Först till tre, sen fyra och nu fem.
I samma takt som antalet människor utökats har ett dubbeltäcke visat sig vara mer och mer opraktiskt.
1.
Barnen vill sällan ligga under täcket. De lägger sig ovanpå vilket gör att lilla snutten täcke som blir över räcker till min högra skinka.
2.
När man numera inte alltid ligger slingrade kring varandra när man ska somna blir det ett stort hål uppe vid axlarna där kall luft strömmar in.
3.
Jag får alltid lägga på en filt eftersom täcket är för kallt medan J tycker att det är perfekt.
För ett tag sedan insåg vi att vårt kärlekstäcke gjort sitt och att det var dags att investera i ett nytt. Det tog dock emot att föreslå för J att vi skulle köpa två täcken denna gång. Är det ett tecken på att vi håller på att glida isär? När man inte längre har behovet att ständigt vara nära varandra när man ska sova?
Det praktiska vann över närheten. Säkra källor säger att man tydligen kan vara lika kär och vara lika nära varandra med två separata täcken.
Jag får lita på det.
Äntligen har jag fått ett eget, varmt duntäcke. Älskar det prasslande ljudet och fluffet.
Hur är det med er kära läsare? Delar ni täcke eller har ni ett eget?
Ha en skön söndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar