En prins och prinsessa i finaste POMPdeLUX

Efter en tröttsam och regnig måndag satt sig den lilla frun med deklarationen vilket visade sig vara betydligt besvärligare när man har eget företag.

Länge sedan jag svurit så mycket på en och samma gång. Stackars J fick också ta del av ilskan bara för att han inte kunde mer än mig. Förlåt!

 

Tur att det finns kunniga och smarta vänner i närheten som lovat att komma som riddaren på den vita hästen och styra upp vissa frågetecken.

 

Idag har Expressen skrivit om lilla prinsessan Estelle och hennes fina kofta som synts på kungahusets bilder. Flera har hört av sig till POMPdeLUX för att få tag i en likadan. Tyvärr såldes den i höstas och är helt slut. Läs mer på Expressen.

 

Igår var jag på tidernas roligaste visning i Piteå. Fantastiskt trevlig värdinna och lika trevliga väninnor. Nästan så man skulle vilja adoptera dem allihopa. Fler såna visningar till folket tack! 

 

Prinsessan Estelle må pryda Expressens sidor men här hemma har vi finaste lille prinsen i POMPdeLUX.

 

Ha en bra Valborgs!

När allting plötsligt vänder

Efter att ha haft några tuffa månader känns det helt fantastiskt när allting plötsligt vänder. Snabbt har man glömt allt det jobbiga och energin kommer tillbaka som ett brev på posten.

 

Underbara känsla att ha små glädjeämnen som gör vardagen så mycket roligare.  

 

Att vara två. Livet är så mycket lättare när man är två. 

*

Nöjda barn.

*

Jobbet. Jag älskar mitt jobb och är så glad att jag får jobba med det jag alltid önskat.

*

Solen. Underbara, fantastiska solen som bländade mig i morse när jag skulle sminka mig.

*

Ilse Jacobsen. Livet är så mycket trevligare när man få ha torra fötter.

 * 

Att ha en tokrolig tjejhelg i Kåbdalis att se fram emot. 

*

Att ha en bokad shoppingresa till huvudstaden i maj tillsammans med bästa L.

*

Hundpromenader. Friheten att kunna gå ut och gå på kvällen.
*
Att äntligen kunna ändra kanal med tvdosan efter att ha varit utan i två månader.

 

 Vad är dina små glädjeämnen?
 

Ha det gott! 

 

Mission kontra graviditet

J har kommit hem!

Att se honom stiga ut ur taxin framkallade samma känslor som när barnen föddes. Enda skillnaden är att de inte kom ut ur en taxi och att det gjorde betydligt ondare.

 

Dessa tre månader kan utan tvekan liknas med en lång och seg graviditet. Det gick lätt i början. Då tyckte jag att allt rullade på. Vad var problemet? Kände att jag hade oroat mig helt i onödan. Sen hände något. Över en natt blev allt mycket tyngre och jag blev trött. Jättetrött.  

 

Såg fram emot dagen då J skulle komma hem. Hade skrivit in den i almanackan. Räknade ner dagarna. Längtade. Ett telefonsamtal och helt plötsligt flyttades bf till två veckor senare. Modet försvann och hopplösheten infann sig. 

 

De sista veckorna gick seeeegt. Insåg snabbt att de som säger att det "bara" är två veckor kvar har aldrig varit utan sin man i tio veckor. Lika lite har man varit med barn om man säger till en höggravid kvinna att det "bara" är sex veckor kvar. Två veckor kan verkligen vara en evighet. 

 

Sen satt det igång. Jag ville bara skrika "Ta mig ur det här! Jag ångrar mig! Gör vad som helst, bara det slutar!" Men lika väl som jag tog mig igenom tre förlossningar så tog jag mig igenom det här. Då med hjälp av barnmorskornas uppmuntrande ord och stöttning. Nu med vänner och familjen runt omkring mig. 

 

Den här erfarenheten är långt ifrån tredje förlossningens plopp, så var det klart, utan kan mer liknas med Ollisens sega och långdragna förlopp som aldrig tycktes ta slut. Trots det blev det fler barn. Blir det fler missioner må tro? Kanske senare, i ett annat liv. 

 

Känslan när det är över är nästintill detsamma. Man känner sig bäst i världen. Känner att man är den första någonsin som klarat av det här. Tre gånger har jag firat med det godaste fikat någonsin och en Sverigeflagga. Den här gången tog jag hunden och gick ut medan J nattade barnen. Olika erfarenheter, samma känsla.

Stolthet, lättnad och jag gjorde det!   

 

 

Ha det gott!

  



Snart i mål

 

Going Home.

Några timmar kvar sen sätter sig J på planet hem. Äntligen.

 

Kommer aldrig göra om detta så länge barnen är små.

Kommer aldrig göra om detta så länge jag måste ge avkall på mitt eget liv och min egentid.

Kommer aldrig göra om detta så länge jag jobbar heltid som lärare och samtidigt säljer barnkläder på fritiden. 

 

Nu är det dock gjort.

Jag gjorde det. Barnen gjorde det. J gjorde det.
Vi gjorde det.

Det ska firas. Med pussar, kramar och bubbel. Äntligen. 

 

Ha det gott! 

 

 

  



En kvartett glasögonormar

Jag är så glad att just jag får vara mamma på Gamla Landsvägen. Jag har ju helt fantastiskt roliga ungar!  

Ett par glasögon och kvällens skrattattack trollas fram på ett ögonblick.

 

Prick en vecka kvar till att J kommer hem. Livet känns helt plötsligt så lättsamt. Mitt mål den kommande veckan är att tvätta bilen. Har nämligen på känn att lite av min mans enorma lycka över att komma hem kommer förtas om han får syn på dammklumpen som står på gården. Tror minsann att jag ska utnyttja mina roliga barn till ändamålet.

 

KRAm 

 

    



Hundra mil med bästa sällskapet

Efter tre redbull, sex koppar kaffe och en sjukt perfekt kontrollerad och välplacerad åksjukespya är vi åter på hemmaplan efter tur och retur till Sunnansjö.

 

Jag älskar att kunna vara impulsiv med barn och hund. Ensam dessutom. Så fantastiskt underbart sagolikt kul att åka iväg till J´s familj för lite genuint umgänge. Bara sådär. Mat, vin, sol och bubblande.

Helt, helt perfekt!  

Brrr vad kallt, men oj så skönt att sätta sig i ett varmt bad efter en dag utomhus.

Underbara solfräknar som vi längtat efter er!
 

 

 

Låten som har gått varm under våra hundra mil i bilen. Godkänd av samtliga resenärer. Nästintill sönderspelad, redan. 

 

Känns som att årets påsklov varit långt. Batterierna är laddade och det är nio dagar kvar till att J kommer hem. Tror minsann att jag skymtar ljuset längst bort i tunneln.

 

KRAM

 

Harlem Shake på Gamla Landsvägen

En helrolig dag i Kåbdalis. Jag, mina grabbar och fin, fina vänner. En dag att minnas.

 

Sen hem till galenskap. Jag, mina grabbar och fin, fina Fisan och Mimmsan. Håll till godo med den sneda bilden. Nästa gång kommer vi ihåg att lägga mobilen rätt väg.

   

 

Måste erkänna att äpplet faller inte långt från trädet alla gånger.

 

KRAM

Top notch på Gamla Landsvägen

Vissa dagar blir allt bara så bra. Allt lyckas bli top notch.

 

Som att börja dagen med sovmorgon.

Vaknade halv nio, av mig själv. Först blev jag livrädd och trodde att barnen och hunden dött eftersom ingen väckt mig men upptäckte snabbt att två av fyra sov gott vid min sida. De övriga två sov gott i sin egen säng och på mattan. Mer vivänderpådygnetnärviharlov åt folket. Haleluja moment!  

 

Efter en god frukost lämnade jag mina tre barn åt sitt öde framför tv:n och gick ut med Mimmi. Fantastiskt skönt att promenera på en soldränkt tjärn alldeles ensam. Alldeles ledig.

 

Att komma in och klippa måttbandet och inse att det faktiskt "bara" är fjorton dagar kvar till att J kommer hem. Han skall tas emot som självaste Messias och är lika efterlängtad som påskens hedersfigur. Amen

Top notch är att ha med vispad grädde till varma chokladen när man är på utflykt. Att vara ledig och gå en promenad med hunden i vårsolen. Att närma sig slutet av en evighet och hinna sitta fem minuter i solen medan barnen leker i lekparken.

 

Att dessutom få avsluta dagen med tre timmar egentid hos frissan gör även denna dag fulländad. Helt enkelt top notch! 

 

Hoppas ni också haft en dag i top notch anda. Nu ska pjäxor och hjälmar packas för imorgon åker jag och grabbarna till Kåbdalis och jagar ännu en top notch dag.  

 

KRAM

 

Här finns inte längre någon unge till salu

I flera veckors tid har jag haft en dotter till salu.

Billigt. Gratis mot avhämtning. Har även kunnat levererats fraktfritt. Så illa har det varit. Kalla det vad du vill, treårstrots, tjurskallig, envis eller bara helt enkelt otroligt enerverande bestämd.

 

Allt blir fel. Antingen skulle jackan på innan skorna. Eller så skulle vänstra sockan på innan den högra. Eller så skulle hon gå på toaletten innan vi borstade tänderna. Eller så skulle hon helt enkelt vara tvärsemot bara för att få lägga sig ner på golvet och skrika så öronen börjar blöda på resten av familjen. Då blir hon plötsligt nöjd och slutar. Tyvärr så hann jag torka bort blodet i öronen på mig själv och grabbarna vilket snabbt leder till en ny katastrof. Det skulle ju hon göra! Ett nytt utbrott och en ny skrikattack. Here we go again.

 

Så har vi haft det, i några veckor. Ungefär i nio veckor närmare bestämt. Tre raserianfall per dag. Det blir snabbt räknat 189 anfall. Den lilla dottern lever fortfarande. Jag är fasen världsbäst.

 

Så idag vände det. En hel dag tillsammans. Skorna sattes på innan jackan. Högra sockan före den vänstra. Tänderna borstades innan hon gick på toa. Massor av fel men inte ett endaste utbrott. Bara glada miner, en stor kram och en klapp på kinden, "lilla mammagumman".

 

  Eftersom de två äldre fortfarande bor kvar hemma påminner jag mig själv om att det faktiskt vänder, någon gång. Kanske idag. Kanske imorgon. Finns det någon rättvisa i världen spar vi några anfall till att J kommer hem.

 

Efter en helt fantastisk dag med strålande sol, längskidåkning, brödbak, impulsivitet och massor av skrattattacker släcker jag ner och går och lägger mig. Känns som att denna dag innehållit allt som en bra dag ska innehålla.

Åhhh vad jag älskar att bo där jag bor just nu. Strålande sol, snö och skidor. Livskvalitét i mängder.

Hemligheten till dagens skrattattacker. Fisan skulle promt ha trosorna på huvudet. Genom spex, spex och återigen spex fick hon oss andra att ligga dubbelvikta av skratt.

 

God natt!